Honey I'm home (?!)

Många frågar hur allt gått, hur jag mår, vad jag gör osv. Här kommer en liten snabb genomgång om det jag gått igenom hittills.

Hemma (svea rike): Att säga Hej Då var inte så jobbigt som jag hade trott. Fick besök av underbara vänner (Matilda x 3 och Lovisa) några timmar innan jag åkte som höll mig vaken tills avgång. TACK OCH LOV för dom och deras glädje och kärlek denna afton! Åkte därefter till Arlanda och sa snabbt adjö till min kära föräldrar och min älskade Hilda!

Flygresan: Redan en timme efter att jag anlänt till Heathrow (London) fick jag lite panik och var tvungen att fälla ett par tårar för mig själv inne på en äcklig toalett. Det blev bättre till då jag steg på planet mot Vancouver. Där sov jag och tittade på film om vartannat (till mamma och Maja: ni absolut måste se "Post Grad" och "All About Steve", hann inte se klart den sista, men det lilla jag såg för mig själv var fantastiskt roligt.)

LAX: Väl framme i L.A, vilket vi var ungefär tjugo minuter tidigare än beräknat, så insåg jag att min mobiltelefon såklart inte fungerar på denna sidan av Atlanten (bummer!) så jag hade ingen möjlighet att få tag på Greg eller Annie, tills jag fick se en telefonautomat. Första gången jag betalar ett dyrt telefonsamtal med ett VISA-kort. När jag väl ringde svarade Greg såklart inte, så jag började röra lite på mig och efter ett par meter står jag mitt framför Greg och underbara lilla Emma.
På vägen hem trodde jag att allt jag såg runt omkring, t.ex. palmer - massa palmer, och värmen och allt annat var en dröm.

Hemma (Laguna Niguel): De senaste två dagarna har jag hängt efter Leidi som en svans för att hålla mig sysselsatt.
Hemlängtan slår till ganska ofta, och för er som inte känner mig så väl måste jag bara tillägga dessa punkter:

• Jag lämnade inte Sverige för att jag inte trivs, jag har nog aldrig känt mig så hemma där som jag gjort den senaste tiden.
• Jag har aldrig varit borta från min familj i mer än två veckor i sträck tidigare.
• Jag har aldrig flygit så långt som nu, och aldrig flygit ensam innan heller.
• Jag har de senaste dagarna kämpat för att hålla mig vaken. Inatt vaknade jag kl 3 och kunde inte somna om förrän kl 6.30. Under de timmarna hann jag tänka igenom precis allt tror jag och har kommit på en utomordentlig idé över hur jag ska lära de små rara töserna svenska. Poängen med denna punkt är alltså att jag går lite runt som en zombie. Trött alltså.
• Tidsskillnaden och den nya kulturen osv gör att jag har lite svårt att äta, försöker tvinga i mig varje gång tjejerna ska äta. Eller ja, Leidi försöker tvinga i mig.

För tillfället är allt kanonbra och jag längtar tills Becca entrar staterna så jag har någon att uppleva saker tillsammans med.

Inser mer och mer hur underbart det är att få förlita sig helt på Gud, samtidigt som det är fruktansvärt jobbigt. Men jag lär mig mer och mer.

That's it for now!

Mandy